Biologisk mångfald

Nej, åtgärder som gynnar biologisk mångfald görs framför allt på de ytor på golfanläggningen som inte är i spel.

Dessa åtgärder kommer snarare göra golfbanor vackrare och mer intressanta, vilket kan förstärka den positiva upplevelsen att vistas på golfbanan.

Många golfanläggningar har höga nivåer av biologisk mångfald, som i många fall till och med överträffar det som finns i naturskyddade områden.

Golfbanor har också en stor potential att främja till exempel pollinering och naturlig skadedjursbekämpning. Det innebär att golfbanor både kan gynna rekreationsintressen och bevarande av naturvärden (Colding, J. och Folke, C, 2009).

Golfanläggningar består av en mosaik av skapade och naturliga miljöer, som på många sätt liknar det gamla och småskaliga kulturlandskapet.

Här finns till exempel ängsmark, skog, gamla träd, död ved, brynmiljöer, dammar och andra småvatten, stenrösen, sandblottor och en massa andra mindre biotoper som är viktiga för olika växter och djur.

På så sätt blir de en typ av gröna oaser där växter, djur och människor kan trivas tillsammans (Andrén, C. 2024).

Man kan skilja på biologisk mångfald på grund av golfanläggningar och biologisk mångfald trots golfanläggningar.

Lite förenklat kan man säga att golfbanor som anlagts i områden som tidigare var starkt påverkade av mänsklig aktivitet gynnar biologisk mångfald, medan betydelsen är mindre i områden med lite befolkning och mer orörd, naturlig miljö (Berntson, L. & Lindström, A. 2005; Colding, J. & Folke, C. 2009). 

Tillsammans omfattar Sveriges golfanläggningar cirka 28 000 hektar (SCB). 40 procent av detta utgörs av anlagda ytor som greener, tees, fairways, foregreens, semiruffar, övningsområden, parkeringar, vägar och byggnader.

Resterande 60 procent, cirka 15 000 hektar, utgörs av naturmark som till exempel högruff och ängsmark, skog och gamla träd, bryn, dammar och andra småvatten.

Naturmarkernas areal på svenska golfanläggningar motsvarar därmed den sammanlagda ytan av alla nationalparker i Svealand, eller alla nationalparker i Götaland förutom Kosterhavet.

Ja, det finns ett påfallande stort engagemang för biologisk mångfald på svenska golfklubbar.

Av de 307 klubbar som svarade på en hållbarhetsenkät vintern 2022–2023 uppgav hela 97 procent att de gör insatser, större och mindre, för att gynna biologisk mångfald. 

Några exempel:

✓ 80 % av klubbarna lämnar stubbar och döda träd
✓ 67 % av klubbarna har fågelholkar och insektshotell
✓ 65 % av klubbarna anlägger och/eller sköter dammar/våtmark
✓ 52 % av klubbarna anlägger och/eller sköter ängsmark
✓ 30 % av klubbarna anlägger och/eller sköter skogsbryn

Ta del av enkätesultaten här

Ängs- och betesmarker är några av våra allra mest artrika miljöer, där hundratals växter, svampar, insekter och andra djur kan hitta boplats eller föda (Naturvårdsverket 2024). 

Idag finns dock bara någon enstaka procent kvar av vad som fanns i Sverige i slutet på 1800-talet (Jordbruksverket 2019). Här kan golfen bidra.

Möjligheten till blomrika ruffmiljöer på golfanläggningar är nästan lika stor som den totala ängsarealen i hela landet. Högruffar och gräsmarker som ligger på sandiga jordar har särskilt goda förutsättningar att genom lämplig skötsel förvandlas till blommande ängsmarker.

Skog, gamla träd och död ved är vanliga inslag på en golfanläggning. Dessa miljöer ger också goda förutsättningar för en mängd djur- och växtarter – det vill säga en rik biologisk mångfald.

Skogsbryn – alltså övergången mellan skogen och andra naturmiljöer – är ofta flikade och väl skiktade i olika höjder. Därför finns en stor mångfald av livsrum för olika arter i just brynmiljöer.

På en golfanläggning finns stora möjligheter att genom planering och skötsel skapa dessa komplexa, variationsrika, biologiskt värdefulla och vackra miljöer (Andrén 2024).

Intilliggande vattendrag, dammar och andra småvatten på själva golfbanan är både en estetisk och spelmässig tillgång. Vattenmiljöerna är också betydelsefulla för en mängd sällsynta växt- och djurarter, inte minst groddjur.

Idag utgör golfanläggningar en av få markanvändningsformer där småvatten tillkommer. Lokalt, till exempel i Stockholm, utgör därmed golfbanorna en betydande våtmarksresurs i landskapet (Colding och Folke 2009).

En studie har visat att insektslivet i golfbanornas dammar i Stockholm är jämförbart med dammar belägna inom naturreservat.

Användningen av växtskyddsmedel (fungicider, herbicider, insekticider och tillväxthämmare) på golfbanor är hårt reglerad. Det krävs tillstånd, utbildning, funktionstest av utrustning, skyddsavstånd med mera.

Det tycker vi inom svensk golf är bra. Vi arbetar dessutom hela tiden mot målet att skapa gräsytor som kan skötas utan eller med minimal insats av växtskyddsmedel, genom så kallat integrerat växtskydd (IPM). Det gynnar både kvaliteten, miljön och ekonomin.

Växtskyddsmedel mot skadesvamp (fungicider) används bara på golfbanornas greener (ca 1 ha) och bara vid utbrott av skadesvamp när förebyggande åtgärder (IPM) inte har varit tillräckligt.

Växtskyddsmedel mot ogräs används på fairways (ca 12 ha) och eventuellt på kortklippt semiruff. Denna behandling sker maximalt en gång per år, och då ofta som punktbehandling på särskilt ogräsdrabbade områden.

Studier visar att växtskyddsmedel kan spridas från golfbanor, men att det inte finns några betydande toxikologiska effekter från golfbanor till grundvatten och ytvatten (Cohen S, Svrjcek A, Durborow T, Barnes NL. 1999.; WSP 2009).

Principen för lyckad skötsel av en golfbana är att ha ett friskt gräs som ”växer” så lite som möjligt. Det är en stark drivkraft, eftersom spelkvaliteten blir kraftigt försämrad vid alltför stark tillväxt på gräset. Dessutom finns inget intresse att klippa mer än nödvändigt.

Av skäl kopplat till både kvalitet, ekonomi och miljö arbetar vi inom svensk golf därför mot målet att skapa gräsytor som kan skötas utan eller med minimal tillförsel av konstgödsel.

De ytor på en golfbana som normalt gödslas är greener och tees. Även fairway gödslas, men då med mindre mängder och oftast bara med kväve (N).

På övriga ytor på banan, till exempel högruffar och skogspartier, sker ingen tillförsel av gödsel.

Biologisk mångfald är variationsrikedomen bland levande organismer av alla ursprung, från landbaserade, marina och akvatiska ekosystem, och de ekologiska komplex i vilka dessa organismer ingår.

Det innefattar mångfald inom arter, mellan arter och av ekosystem. 

(FN 1992; Världsnaturfonden WWF 2024; Naturskyddsföreningen 2024)

Biologisk mångfald är ett grundläggande mått på hälsan och motståndskraften hos vår planets ekosystem.

En stor variation av ekosystem, arter och genetiska resurser är avgörande för att upprätthålla ekosystemtjänster – det vill säga funktioner, produkter och tjänster som ekosystemen ger oss människor, och som bidrar till vår välfärd och livskvalitet.

(Wilson, E. O. 1985; Colding, J. och Lundberg, S. 2009; Carrington, D. 2018; IPBES & IPCC 2021; Världsnaturfonden WWF 2024; Naturvårdsverket 2024)

Globalt står den biologiska mångfalden inför allvarliga hot. En miljon växt- och djurarter hotas av utrotning de kommande decennierna om utvecklingen följer trenderna.

Utrotningstakten är mellan tio och hundra gånger snabbare än den varit de senaste tio miljoner åren.

De främsta faktorerna bakom den nedåtgående trenden är habitatförstöring och fragmentering av landskapet, klimatförändringar, överfiske och tjuvjakt, föroreningar, och invasiva främmande arter.

Även i Sverige står många arter och livsmiljöer inför utmaningar. Arter knutna till det gamla och småskaliga kulturlandskapet har drabbats särskilt hårt (Carrington, D. 2018; IPBES 2019; SLU 2023; Världsnaturfonden WWF 2024; Naturvårdsverket 2024).