Miljöfrågor

1.1 Miljöbalken och allmänna hänsynstaganden

Miljöbalkens regelverk utgår ifrån ett antal grundläggande principer (se 2 kap. miljöbalken) som gäller i alla sammanhang där miljöbalkens bestämmelser ska tillämpas. De så kallade allmänna hänsynsreglerna riktar sig till verksamhetsutövaren och den som vidtar en åtgärd, men utgör även grund för tillståndsmyndigheternas överväganden vid tillståndsprövning och tillsynsmyndigheternas tillsynsarbete och handläggning av anmälningsärenden.

De allmänna hänsynsreglerna ska förebygga negativa effekter av alla typer av miljö- och hälsostörande verksamheter och allmänt öka miljöhänsynen i samhället.

I det följande kommer de grundläggande principerna att beskrivas och deras relevans för anläggande och drift av golfbana i möjligaste mån klargöras.

1.1.1 Allmänna hänsynsregler

Kunskapskravet, MB 2 kap. 2 §

Kunskapskravet innebär att den som driver en verksamhet eller vidtar en åtgärd med miljöpåverkan ska ha tillräcklig kunskap om hur människors hälsa och miljön påverkas och hur dessa ska skyddas för att undvika skador och olägenheter i omgivningen.

Som verksamhetsutövare är det därför viktigt att sätta sig in i problematiken och anlita specialister, om man inte inom föreningen/företaget besitter den nödvändiga kunskapen, innan någon åtgärd vidtas. Det innebär också att man måste ha en fungerande vidareutbildning och kunskapsöverföring i organisationen så att kunskapen kan hållas kvar inom verksamheten trots eventuella personalbyten etc. Exempelvis måste golfbanor som använder kemiska bekämpningsmedel säkerställa att den som använder preparaten genomgått erforderliga kurser för detta.

Försiktighetsprincipen och bästa möjliga teknik, MB 2 kap. 3 §

Försiktighetsprincipen innebär att det redan när det kan finnas en risk för negativ påverkan på människors hälsa och miljön föreligger en skyldighet för verksamhetsutövaren att vidta skyddsåtgärder, begränsningar och försiktighetsmått för att förhindra störningar och skador i omgivningen.

Verksamheten ska bedrivas som om den potentiella risken faktiskt skulle inträffa, genom att erforderliga försiktighetsåtgärder m m vidtas. Som en del i försiktighetsprincipens plikt att vidta åtgärder m m i verksamheten finns ett krav för yrkesmässiga verksamheter att använda bästa möjliga teknik inom ramen för vad som är tekniskt möjligt och ekonomiskt skäligt.

Golfbaneägare bör därför hålla sig uppdaterade om den senaste utvecklingen på miljöområdet. Typiskt sett bör man inför nyinköp till maskinpark och annan teknisk utrustning se till att den produkt som väljs motsvarar etablerad bästa teknik för just det området. I förhållandet till användning av gödningsmedel och kemiska bekämpningsmedel bör man vara uppmärksam på nya odlingsmetoder som medför minskad användning av miljöbelastande preparat.

Hushållning, kretslopp samt produktval, MB 2 kap. 4 och 5 §§

Hushållnings- och kretsloppsprinciperna innebär att råvaror och energi ska användas så effektivt som möjligt. Det som utvinns ur naturen ska återanvändas, återvinnas eller bortskaffas på ett miljöriktigt sätt. I första hand ska förnyelsebara energikällor användas.

Produktvalsprincipen innebär att en verksamhetsutövare ska undvika att använda sådana kemiska produkter och biotekniska organismer som kan tänkas innebära risker för människors hälsa och miljön.

Närmast aktuellt för golfverksamhet är kravet på att använda godkända och de vid varje tillfälle lämpligaste växtskyddsmedlen samt iaktta måttlighet med gödningsmedel. De produkter som ger minst miljöpåverkan vid varje tillfälle ska användas. En annan aspekt är användningen av fossila bränslen till drivmedel och uppvärmning – om möjligt och ekonomiskt försvarbart – kan dessa behöva ersättas med miljömässigt bättre alternativ.

Lokaliseringsprincipen, MB 2 kap. 6 §

För den som bedriver golfverksamhet blir lokaliseringsprincipen, alltså val av en lämplig plats för verksamheten, aktuell vid anläggandet av en ny golfbana eller vid utökning av en befintlig golfbana. Valet av plats för verksamheten ska göras utifrån platsens lämplighet för verksamhetens ändamål, golfspel. Verksamheten ska genom de förutsättningar som ett bra platsval ger, kunna bedrivas med minsta möjliga intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön. Se även avsnitt 1 ovan angående Anläggande av Golfbana samt 15.3.1 nedan angående Störningar (immission).

Förorenaren betalar, MB 2 kap. 8 §

Det är också särskilt reglerat om ansvaret för redan uppkomna miljöskador. Detta skadeansvar innebär att den som orsakat en skada eller olägenhet för människors hälsa är ansvarig för att skadan blir avhjälpt.

En verksamhetsutövare är därmed, i princip utan beloppsbegränsning annat än de fall som omfattas av efterbehandlingsansvaret enligt 10 kap. miljöbalken, skyldig att sanera och avhjälpa utsläpp till mark m m. Eftersom miljöskador i allmänhet är mycket svåra och kostsamma att åtgärda kan ett saneringskrav efter ett större utsläpp bli mycket betungande och i värsta fall äventyra hela verksamheten. Mer om detta, se avsnitt 15.5.

Inom begreppet förorenaren betalar ligger också att det är verksamhetsutövaren som ska betala alla undersökningar som behöver vidtas i tillstånds- och anmälningsärenden. Även myndigheternas löpande kontroll (tillsyn) av verksamheten ska bekostas av verksamhetsutövaren. Fastighetsägare har också ett utredningsansvar enligt miljöbalken, bland annat med utgångspunkt i ansvaret för hälsoskyddet för de människor som uppehåller sig på fastigheten och i dess byggnader. Detta angreppssätt hänger intimt samman med bevisbörderegeln som beskrivs i det följande.

1.1.2 Tillämpning av de allmänna hänsynsreglerna

I tillägg till de ovan beskrivna reglerna finns särskilda bestämmelser och begränsningar om hur dessa ska tillämpas.

Bevisbörderegeln, MB 2 kap. 1 §

Bevisbörderegeln innebär att det är den som bedriver eller önskar bedriva en verksamhet eller vidtar en åtgärd som ska visa att hänsynsreglerna följs. Detta gäller såväl i tillståndsärenden som vid myndigheternas kontroller. Tillsynsmyndigheterna kan förelägga en verksamhetsutövare att själv ytterligare utreda sin verksamhet. För åtgärder som kräver tillstånd från en myndighet, är det verksamhetsutövaren som ska bevisa inför den myndighet som ska ge tillståndet att verksamheten/åtgärden kan genomföras utan otillåten miljöpåverkan.

Skälighetsavvägning, MB 2 kap. 7 §

Skälighetsregeln innebär att hänsynsreglerna ska tillämpas i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Vid skälighetsavvägningen ska nyttan av skyddsåtgärder jämföras med kostnaderna. Kraven som ställs ska vara miljömässigt motiverade utan att vara ekonomiskt orimliga. En avvägning får inte medföra att en miljökvalitetsnorm åsidosätts.

Stoppregeln, MB 2 kap. 9 §

Även om alla ovan beskrivna bestämmelser uppfylls av verksamhetsutövaren kan det ändå finnas omständigheter som gör att åtgärder eller verksamheter inte får bedrivas. Trots att bästa möjliga teknik används kan verksamheten medföra risk för så stora skador eller olägenheter i omgivningen att verksamheten inte får bedrivas.

Stoppregeln träder in när verksamheten kan antas medföra skador eller olägenheter för människor eller miljön av väsentlig betydelse trots att försiktighetsmått och skyddsåtgärder vidtas.

Miljöbalken innehåller en omfattande regelkatalog för skydd av naturområden, biotoper, djur- och växtarter och andra viktiga naturvärden. Här finns bland annat allemansrätten och strandskyddet, båda är viktiga bestämmelser för att bibehålla värdefulla livsmiljöer och att tillförsäkra allmänhetens tillgång till naturen samt för att förebygga skadeverkningar från friluftsliv och andra aktiviteter.

1.1.1 Allemansrätten

Allemansrätten är den rätt var och en har att vistas på och använda mark som tillhör annan, exempelvis för promenader, bärplockning, m m, vilket innebär att markägaren får tåla visst intrång på sin egendom. Det är inte förbjudet att kommersiellt använda markområden med stöd av allemansrätten.

Allemansrätten omnämns i 2 kap. 18 § regeringsformen, men omfattas inte av någon direkt lagstiftning annat än 7 kap 1 § miljöbalken som anger att den som utövar sin rätt enligt allemansrätten ska visa varsamhet och hänsyn. Istället bestäms gränserna för allemansrätten genom vad som innebär acceptabel inverkan för markägaren och eventuella nyttjanderättshavare samt straffrättsliga bestämmelser så som olaga intrång eller skadegörelse.

Även strandskyddet är ett viktigt instrument för att skydda allemansrätten. Domstolspraxis omfattar ännu inte specifikt i vilken utsträckning allmänheten får vistas på golfbanor. De slutsatser som redogörs för i det följande ska därför läsas med viss försiktighet.

Som golfbaneägare får man sannolikt acceptera att människor vistas på golfbanan så länge det inte innebär en olägenhet för golfverksamheten. Olägenheten kan bestå i att planteringar och odlingar förstörs eller att pågående spel avbryts/störs. I praktiken torde detta innebära att man som golfbaneägare kan kräva att allmänheten inte uppehåller sig på banan på ett sätt som stör spelet eller som innebär att greener m m förstörs.

Slutsatsen är därmed att allmansrätten inte gäller på banan när spel pågår (green, tee, fairway) och att de delar av golfbanan som är mindre känsliga för förslitning, det vill säga andra områden än tee och green, bör vara tillåtna att vistas på när spel inte pågår. På ruff, där inget direkt spel pågår, gäller allemansrätten sannolikt fullt ut även när spel pågår. Det är spelarens ansvar att uppträda hövligt gentemot utnyttjare av allemansrätten – detta gäller även om spelaren störs i viss mån.

Utöver själva golfbanan finns vanligen också klubbhus och förråd i anslutning till golfbanor. I direkt anslutning till dessa hus torde föreligga begränsningar för allmänhetens vistelse genom att dessa områden utgör tomtplats. Tomtplats är det privata område runt ett hus som allmänheten inte får vistas på utan att göra olaga intrång.

Underrättspraxis för strandskyddsdispensärenden indikerar att tomtplatsbegreppet är något snävare för mark i anslutning till byggnader som inte utgör privatbostad. Därmed får golfbaneinnehavaren sannolikt acceptera att allemansrätten utövas närmare klubbhus m m än som skulle ha gällt för ett bostadshus.

Frågan löses lämpligen genom att ge området runt klubbhuset en tydlig tomtkaraktär, väl avgränsad med planteringar och staket. Samma sak gäller för inhägnade greener och utslagsplatser under vintersäsongen när spelsäsongen ligger nere – så länge de är klart inhägnade och det framgår på ett tydligt sätt att de inte får beträdas, minimeras risken för allmänhetens vistelse på dessa områden.

Markägaren kan föra en förbudstalan i domstol mot allemansrättslig användning av mark som inverkar negativt på den egna verksamheten. I domstolspraxis finns det exempel på kommersiella verksamheter (turistverksamhet) som med stöd av allemansrätten använt annans mark och blivit skadeståndsskyldiga mot markägaren sedan förslitningsskador uppkommit på dennes mark.

1.1.2 Strandskydd

Strandskyddet omfattar i allmänhet området från strandkanten till 100 meter från strandkanten både på land och i vatten. Syftet med strandskyddet är att trygga allemansrätten i strandnära områden samt bevara goda livsvillkor för djur och växter, se 7 kap. 13 § miljöbalken. Detta uppnås genom att hålla strandområden fria från ny bebyggelse och andra anläggningar, exempelvis golfbanor.

Strandskyddet gäller vid samtliga stränder vid havet, insjöar och vattendrag oavsett storlek. På några få platser i landet är strandskyddet borttaget, till exempel i en del tätorter. På vissa platser är strandskyddet utökat upp till 300 meter från strandlinjen. En överträdelse av förbudet är straffbart och den som utfört åtgärder kan även föreläggas att mot vite återställa området till ursprungligt skick alternativt betala myndigheternas återställningsåtgärder.

Inom den strandskyddade zonen är det enligt 7 kap. 15 § miljöbalken förbjudet att:

uppföra nya byggnader eller ändra de som redan finns,
gräva eller på annat sätt förbereda för sådana byggnationer,
utföra andra anläggningar eller anordningar som strider mot strandskyddets syfte genom att försämra tillgängligheten enligt allemansrätten,
utföra andra åtgärder som väsentligt förändrar livsvillkoren för växter och djur.

Ovanstående förbud inkluderar grävningsarbeten, anläggande av gångvägar, fälla träd, gödsla och andra mindre åtgärder i strandskyddszonen.

Golfbanor tar stora arealer i anspråk på ett sätt som avsevärt begränsar möjligheten till utövande av allemansrätten inom banområdet. Ofta måste betydande förändringar göras i naturmiljön vilket innebär förändrade livsbetingelser för djur och växter.

Sist men inte minst innebär banskötseln intensiv användning av gödnings- och bekämpningsmedel vilket också kan medföra oönskad påverkan på djur- och växtlivet. Sammantaget innebär detta att golfbanor i allmänhet inte kan anläggas inom strandskyddat område eftersom golfbanan både vid anläggandet och under driftstiden typiskt sett har avsevärd negativ inverkan på strandskyddets syften.

Naturvårdsverkets handbok 2009:4 Strandskydd – en vägledning för planering och prövning

1.1.2.1 Strandskyddsdispens

För att få bygga, gräva, anlägga eller på annat sätt påverka strandskyddsområdet krävs dispens, det vill säga ett undantag från förbudet i strandskyddsbestämmelserna. I de flesta fall är det kommunen som prövar ansökningar om dispens, men om åtgärden planeras inom ett strandskyddsområde som dessutom har ett annat skydd, exempelvis är naturreservat, prövas ansökan istället av länsstyrelsen.

Ansökningar om dispens ska bedömas restriktivt. För att få dispens från strandskyddet krävs särskilda skäl (se punkterna 1-6 nedan) och att syftet med strandskyddet inte påverkas negativt. Syftet med strandskyddet är dels att trygga allmänhetens tillgång till strandområden, dels att bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet på land och i vatten. Dispens får alltså inte innebära att allmänhetens tillgång till strandområden försämras eller att livsvillkoren för djur- och växtlivet väsentligt förändras.

Miljöbalken anger i 7 kap. 18 c § sex godtagbara särskilda skäl för dispens:

området används redan på ett sådant sätt att strandskyddets syften inte längre uppfylls,
området är väl avskilt från stranden av till exempel en större väg eller bebyggelse,
området behövs för en anläggning som måste ligga vid vatten och inte kan förläggas till ett annat ställe,
området behövs för att utvidga en pågående verksamhet och utvidgningen kan inte ske på annat sätt,
området behöver användas för att tillgodose ett angeläget allmänt intresse som inte kan tillgodoses utanför strandskyddsområdet,
området behöver användas för att tillgodose ett annat mycket angeläget intresse.

Vad gäller anläggande av golfbana i strandnära läge har mark- och miljööverdomstolen prövat dispensfrågan i tre avgöranden (MÖD 2004:53, MÖD 2005:56 samt MÖD 2008:10). Sammanfattningsvis kan sägas att det finns en stor restriktivitet för golfbanor i strandnära lägen. I princip krävs att området sedan tidigare inte går att använda allemansrättsligt. Möjligen kan det finnas utrymme genom de nya bestämmelserna för landsbygdsutveckling i strandnära lägen som gäller på vissa orter, se 7 kap. 18 e § miljöbalken.

1.1.3 Skyddade områden

Miljöbalken innehåller en rad bestämmelser om skydd av områden, dels särskilt utpekade områden i miljöbalken, dels områden som beslutas och instiftas av myndigheter. Syftet med dessa är att upprätthålla värdefulla livsmiljöer för djur och växter och även att tillförsäkra allmänheten naturupplevelser.

För samtliga åtgärder som innebär förändringar i naturmiljön, exempelvis anläggande eller förändring av golfbanas utformning, rekommenderas att man tar kontakt med länsstyrelsen och diskuterar eventuella skyddsobjekt. För de fall där naturskyddet medför svårighet att genomföra åtgärder kan det finnas möjlighet att söka dispens på liknande sätt som för strandskyddsdispens. Man ska dock vara medveten om att reglerna ska tillämpas restriktivt och att möjligheterna att få dispens i många fall är begränsade.

Observera att otillåtna åtgärder inom skyddade områden som inte givits dispens ger straffrättsligt ansvar för den som vidtar åtgärderna.

Naturvårdsverket har tagit fram ett kartverktyg där skyddade områden är sökbara. Observera att det kan finnas områden som är skyddade men inte registrerade i kartverktyget.

1.1.3.1 Vattenskyddsområden

För att skydda dricksvattentäkter kan länsstyrelserna eller kommunen fastställa vattenskyddsområden runt sjöar och grundvattenförekomster med stöd av 7 kap. 21 och 22 §§ miljöbalken. Inom ett vattenskyddsområde meddelas bestämmelser för verksamheter som kan riskera att förorena vattnet, exempelvis restriktioner vid schaktning, hantering av kemikalier och spridning av bekämpningsmedel m m. Det kan också innebära tillståndsplikt för användning av bekämpningsmedel m m. Generellt sett kan det vara svårt att anlägga och bedriva golfbaneverksamhet inom ett vattenskyddsområde med anledning av de restriktioner för bekämpningsmedel m m som finns.

Om golfverksamheten bedrivs i ett område som senare kommer att klassas som vattenskyddsområde kan man ha rätt till ekonomisk kompensation på grund av försvårande av pågående markanvändning, huvudsakligen om restriktionerna går utöver vad som var möjligt före inrättandet av vattenskyddsområdet.

1.1.3.2 Nationalparker

Sverige har 29 nationalparker på totalt 731 589 hektar. Nationalparkerna rymmer en mängd olika naturtyper – fjäll, urskogar, myrar, skärgårdar, äldre odlingslandskap, med mera. Syftet med en nationalpark är att bevara ett större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i väsentligt oförändrat skick. Staten äger all mark i en nationalpark.

Nationalparkerna utgörs av representativa landskapstyper som ska bevaras i naturligt tillstånd, men de ska också vara natursköna eller unika miljöer som kan ge starka naturupplevelser. Avsikten är också att stimulera och underlätta för människor att komma ut i skog och mark. Särskilda restriktioner utformas för varje park. Att anlägga en golfbana inom en nationalpark torde vara otänkbart.

1.1.3.3 Naturreservat

Av miljöbalken framgår följande skäl för att bilda naturreservat:

bevara biologisk mångfald,
vårda och bevara värdefulla naturmiljöer,
tillgodose behov av områden för friluftslivet,
skydda, återställa eller nyskapa värdefulla naturmiljöer,
skydda, återställa eller nyskapa livsmiljöer för skyddsvärda arter.

I Sverige finns tusentals naturreservat vilka utses av kommuner eller länsstyrelserna som också utformar vilka restriktioner som ska gälla inom varje område. Även inom naturreservat bör det vara svårt att anlägga golfbanor då dessa generellt sett kan ha en negativ inverkan på naturreservatets skyddsintressen.

1.1.3.4 Natura 2000-områden

Inom Natura 2000-områdena har Sverige åtagit sig i enlighet med två EU-direktiv att särskilt skydda livsmiljöerna för ett antal utpekade växter och djur. Syftet med Natura 2000 är att värna de naturtyper och arter som är särskilt skyddsvärda ur ett europeiskt perspektiv. Många av Natura 2000-områdena är även nationalpark eller naturreservat.

Det krävs tillstånd för att vidta åtgärder eller bedriva verksamheter som direkt eller indirekt på ett betydande sätt kan påverka de utpekade arterna och den livsmiljö som ska skyddas. Golfbanor kan generellt sett innebära en betydande negativ inverkan på Natura 2000-område vilket kan försvåra en etablering av golfbana inom ett sådant område. Naturvårdsverket har ett kartverktyg som visar vilka svenska områden som ingår och varför de har valts ut. Av säkerhetsskäl har förekomster av vissa hotade arter uteslutits.

1.1.3.5 Biotopskyddsområden

Bestämmelserna om biotopskydd syftar till att bevara vissa inslag i kulturlandskapet som exempelvis alléer, stenmurar, odlingsrösen, pilevallar, småvatten i jordbrukslandskap samt särskilt skyddsvärda naturtyper som naturskog, lövbrännor m m. Inom dessa, ofta ganska små, områden får inga åtgärder vidtas som skadar naturmiljön. Det finns möjlighet att ansöka om dispens. Anläggande av golfbana måste i allmänhet anpassas till eventuella biotopskyddsområden, inled en dialog med länsstyrelsen i god tid.

Naturvårdsverkets handbok 2012:1 om biotopskyddsområden

1.1.3.6 Djur- och växtskyddsområde

För att skydda djur- eller växtarter inom ett visst område, får länsstyrelse eller kommun meddela särskilda föreskrifter som inskränker rätten till jakt eller fiske eller allmänhetens eller markägarens rätt att uppehålla sig inom området. Föreskrifterna i dessa områden innebär oftast inskränkningar i rätten att vistas i området, under hela eller delar av året. Framförallt häckningsplatser för störningskänsliga fågelarter skyddas med djurskyddsområde.

1.1.3.7 Miljöskyddsområden

Om ett större område utsätts för föroreningar eller överskrider någon miljökvalitetsnorm kan det skyddas som miljöskyddsområde. Miljöskyddsområden upprättas av regeringen, och länsstyrelsen bestämmer vilka restriktioner som ska gälla och vilka åtgärder som ska vidtas.

1.1.3.8 Naturminne

Enskilda föremål som flyttblock, jättegrytor eller gamla och storvuxna träd kan vara naturminnen. Mycket små områden med intressanta naturföreteelser kan också utgöra naturminnen. Länsstyrelsen meddelar individuella föreskrifter för varje naturminne. Länsstyrelsen eller kommunen kan medge dispens från föreskrifterna om det finns särskilda skäl.

1.1.3.9 Kulturreservat

Kulturreservaten är sammansatta landskap där marker, byggnader, anläggningar, spår och lämningar tillsammans utgör värdefulla kulturhistoriska helhetsmiljöer. I ett kulturreservat kan hela områdets kulturmiljö- och naturvärde skyddas och vårdas. Därmed omfattas byggnader, anläggningar, lämningar och marker, men även de värden som består av verksamheter, kunskaper och traditioner.

Länsstyrelsen och kommunerna kan besluta att särskilt värdefulla kulturlandskap ska skyddas som kulturreservat. I beslutet bestäms syftet med skyddet och vilka föreskrifter som ska gälla i reservatet. Varje beslut innehåller också en skötselplan som beskriver målen för bevarandearbetet samt vilka åtgärder som måste genomföras för att målen ska nås.

1.1.3.10 Fornminne

Fasta fornlämningar omfattar mer eller mindre allt där människan har lämnat spår efter sig och som idag kan betraktas som övergivet, även sådant som göms under marken. Dessa skyddas enligt kulturminneslagen (1988:950). Länsstyrelsen är beslutande myndighet vid hantering av ärenden som berör fornminnen.

Om en fornlämning berörs av ett arbetsföretag krävs tillstånd av länsstyrelsen för att gräva ut, rubba/flytta, ändra, täcka över samt bebygga eller plantera. Om ett fornminne påträffas under grävning eller annat arbete ska arbetet genast avbrytas och länsstyrelsen kontaktas.

Länsstyrelsen i Halland har en bra beskrivning av handläggningen av ärenden

Golfbanedrift innebär alltid miljöpåverkan på omgivningarna i större eller mindre omfattning. För att anlägga och bedriva golfbaneverksamhet behöver verksamhetsutövaren ur miljösynpunkt följa och uppfylla en rad förpliktelser vilka ska säkerställa att verksamheten kan bedrivas med minsta miljöpåverkan.

Verksamheten som sådan kan komma att omfattas av tillståndsplikt, men vanligare torde vara anmälningsplikt och behov av olika dispenser. Golfbaneverksamheten medför en rad påverkansfaktorer för omgivningen och det är viktigt att verksamhetsutövaren kontinuerligt arbetar för att begränsa olägenheterna för omgivningen.

Förutom förändringen av naturmiljön och användandet av bekämpnings- och gödningsmedel kan golfbanan störa närboende och försvåra trafik och aktiviteter som sker i anslutning till banan. Det är viktigt att golfbanan redan från början ges en sådan utformning att störningarna minimeras, både med avseende på naturmiljön och för allmänheten/grannar. Exempelvis är det i allmänhet olämpligt att förlägga tee eller green i nära anslutning till ett bostadshus.

All miljöfarlig verksamhet som bedrivs utan erforderliga anmälningar och tillstånd kan komma att innebära straffansvar för verksamhetsutövare, ser mer i avsnittet om straffansvar.

Särskilt om störningar (immission)

Av den omgivningspåverkan en golfbana kan ha omfattas det obehag som människor i dess närhet kan känna för risken att bli träffad av felslagna bollar m m. Det innebär att även själva golfspelet kan ses som en miljöfarlig verksamhet i den mening som avses i miljöbalken.

Denna omgivningspåverkan kallas psykiska immissioner och omfattas på samma sätt som andra störningar av miljöbalkens regelverk. Som en följd av detta är de allmänna hänsynsreglerna fullt tillämpliga för denna typ av störning. Om spelet på banan ger upphov till psykiska immissioner kan man bli förelagd av tillsynsmyndigheten att vidta säkerhetsåtgärder eller i värsta fall bli förbjuden att använda en del av banan.

I praxis har psykiska immissioner prövats genom MÖD 2007:28 samt Miljööverdomstolens dom den 2 december 2008 i mål nr M 9121-07.

Det förstnämnda målet rör olägenheter för trafikanter på angränsande gång- och cykelbana där Miljööverdomstolen konstaterade att utövande av golfspel i anslutning till gång- och cykelväg utgör miljöfarlig verksamhet. Det senare rättsfallet gäller skyddsåtgärder för att säkerställa att golfbollar inte hamnar på angränsande fastighet.

Tillstånds- och anmälningsplikt

Miljöfarlig verksamhet

Golfbanor omfattas i allmänhet inte av miljöbalkens obligatoriska tillståndsplikt. Golfverksamheter ska istället anmälas för samråd till tillsynsmyndigheten enligt 12 kap. 6 § miljöbalken då den innebär en väsentlig förändring av naturmiljön.

I allmänhet är det länsstyrelserna som utövar tillsyn inom detta område och det är då hit anmälan om samråd ska göras. Tillsynsansvaret kan i vissa kommuner ha tagits över av kommunen, kontakta länsstyrelsen för närmare information om hur det förhåller sig i din kommun.

Verksamheten, det vill säga påbörjandet av anläggandet får påbörjas tidigast sex veckor efter anmälan om inte tillsynsmyndigheten medger tidigare start. Tillsynsmyndigheten kan förelägga den som anmält verksamhet att vidta åtgärder för att begränsa verksamhetens miljöpåverkan eller att verksamhetens miljöpåverkan måste utredas ytterligare. Det kan medföra att byggstart inte kan ske inom sex veckor från anmälningstillfället. Tillsynsmyndigheten får också förbjuda verksamheten om den anses medföra otillåten miljöpåverkan.

En anmälan för samråd ska vara skriftlig och åtföljas av en karta samt innehålla en beskrivning av den planerade verksamheten eller åtgärden. Dessutom ska anmälan innehålla uppgifter om fastighetsägare och nyttjanderättshavare som berörs. Verksamhetsutövaren ska visa att hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken följs genom att bland annat beskriva vilka skyddsåtgärder och begränsningar som planeras för att förebygga och motverka skada på naturmiljön.

Naturvårdsverkets handbok 2001:6, Anmälan för samråd, beskriver förfarandet från anmälan till byggstart

Miljökonsekvensbeskrivning

En miljökonsekvensbeskrivning kan behövas i ett samrådsärende enligt 12 kap. 6 § miljöbalken. Syftet med miljökonsekvensbeskrivningen är att ge ett bättre underlag för såväl verksamhetsutövarens som myndighetens bedömning av verksamheten och möjliggöra en samlad bedömning av en verksamhets inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser. Tyngdpunkten i en miljökonsekvensbeskrivning för en golfbana bör vanligtvis ligga på konsekvenser för naturmiljön.

Om tillsynsmyndigheten begär en miljökonsekvensbeskrivning inleds ett miljökonsekvensförfarande enligt 6 kap. miljöbalken. Processen består inledningsvis av ett samråd med länsstyrelsen och enskilda som kan antas bli särskilt berörda.

Utredningsprocessen för framtagande av en miljökonsekvensbeskrivning tar tid och man kan inte räkna med byggstart inom de sex veckor som anges i 12 kap. 6 § miljöbalken om en miljökonsekvensbeskrivning ska ges in.

Om tillsynsmyndigheten inte har meddelat ett förbud mot byggstart är det i och för sig inte förbjudet att påbörja anläggandet. Om myndighetens senare beslut innebär förbud att bedriva verksamheten eller ingående restriktioner för verksamheten kan nedlagda kostnader emellertid ha varit till ingen nytta. Det kan också medföra kostnader för återställning av området till ursprungligt skick.

Bekämpningsmedel

Användandet av bekämpningsmedel är omgärdat av en rad restriktioner vad gäller vem som får använda det, när det får användas och var det får användas (skyddsavstånd till vattendrag m m). Det kan också krävas behörighetskurser för de anställda som utför besprutningen. Användning av bekämpningsmedel inom vattenskyddsområden kräver därtill tillstånd. Som verksamhetsutövare är det viktigt med dialog med tillsynsmyndigheten så att krav på förvaring av medlen, rutiner vid spill m m följs.

Särskilt för idrottsanläggningar gäller att en skriftlig anmälan krävs enligt Naturvårdsverkets föreskrift (SNFS 1997:2) om bekämpningsmedel ska spridas på banvallar, idrottsanläggningar eller område större än 1 000 kvadratmeter där allmänheten får färdas fritt (det vill säga allemansrättsligt tillgängligt).

Golfbanor räknas i detta sammanhang som idrottsanläggning och till övervägande del även som allemansrättsligt tillgänglig. Anmälan ska ske senast fyra veckor före bekämpningen till tillsynsmyndigheten, oftast kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd. Den som ska utföra bekämpningen är ansvarig för att anmälan blir gjord.

Om bekämpningsmedel ska spridas på områden där allmänheten får färdas fritt ska anslag om bekämpningen sättas upp, innehållande information om vilket preparat som använts, kartskiss över bekämpat område, kontaktinformation för fler upplysningar etc. Anslagen ska sättas upp en vecka före bekämpningen och tas bort senast åtta månader efter bekämpningen.

EU:s ramdirektiv (2009/128/EG) för en hållbar användning av bekämpningsmedel trädde i kraft i november 2009 men av olika anledningar har det svenska införlivandet dröjt. Regeringens förslag är på remiss hösten 2013.

Målet med ramdirektivet är att nå en hållbar användning av bekämpningsmedel och minska de risker och konsekvenser som användningen av bekämpningsmedel innebär för människors hälsa och miljön.

Ramdirektivet kommer inledningsvis att reglera användningen av växtskyddsmedel (integrerat växtskydd) men tanken är att det även på sikt ska omfatta biocider (kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel till exempel båtbottenfärger och träskyddsmedel).

Ramdirektivet innehåller bland annat krav och bestämmelser för nationella handlingsplaner med mål, åtgärder och tidsplaner, utbildning, försäljning, funktionstest av spridningsutrustning, förbud mot flygbesprutning, minskad användning, risker i särskilda områden och integrerat växtskydd.

När regeringen har överfört direktivsreglerna till svensk lagstiftning ska Naturvårdsverket anpassa spridningsföreskrifter (SNFS 1997:2) till de nya reglerna och även vägleda om de nya reglerna.

Vid klubbens användning av bekämpningsmedel rekommenderas klubben ta del av följande praktiska information:

hjälpreda för att reglera skyddsavstånd vid användning av bekämpningsmedel

Jordbruksverkets lista på godkända munstycken för att kunna justera skyddsavståndet

Golfklubben rekommenderas även ta del av SGF:s miljöchecklista där alla praktiska tips och exempel finns när det gäller regler runt kemisk bekämpning inom golfen.

1.1.3.1 Klassning och behörighetskurser

Ett annat ord för bekämpningsmedel är växtskyddsmedel. Växtskyddsmedlen delas in i tre klasser.

Klass 1L: Växtskyddsmedel som endast får användas för yrkesmässigt bruk och av den som har särskilt tillstånd.
Klass 2L: Växtskyddsmedel som endast får användas för yrkesmässigt bruk.
Klass 3: Medel som får användas av alla.

För att få använda växtskyddsmedel i klass 1L krävs behörighetsutbildning samt särskilt tillstånd. För användning av medel i klass 2L krävs endast behörighetsutbildning. För användning av medel i klass 3 krävs ingen utbildning. Mer information om behörighetsklasser m m finns på Kemikalieinspektionens respektive Jordbuksverkets webbplatser.

Den som ska hantera och använda bekämpningsmedel enligt ovan i jordbruk, skogsbruk och trädgårdsodling måste ha blivit godkänd på en behörighetsutbildning som anordnas av länsstyrelserna på uppdrag av Jordbruksverket. Kravet omfattar även användning av växtskyddsmedel på golfbanor.

Behörigheten är giltig i fem år efter utbildningen och sen följer vart femte år fortbildningskurser för att få behörigheten förlängd. Den som efter genomgången kurs fått sin ansökan beviljad får ett kunskapsbevis och förs in i ett register över behöriga användare.

1.1.4 Förvaring av diesel med mera

Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2003:24) om skydd mot mark- och vattenförorening vid lagring av brandfarliga vätskor gäller för cisterner som ligger i marken och som rymmer mer än 1 kubikmeter eldningsolja, diesel eller spillolja; cisterner ovan mark, både inomhus och utomhus, som rymmer 1-10 kubikmeter eldningsolja, diesel eller spillolja; all hantering av mer än 250 liter brandfarlig vätska inom vattenskyddsområde. Även de rör- och slangledningar som hör till cisternen omfattas av reglerna.

För cisterner som ligger ovan mark, oavsett volym, gäller dessutom Sprängämnesinspektionens regler, SÄIFS 1997:9, som numera går att hitta på Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps (MSB) hemsida.

Naturvårdsverkets föreskrifter ställer krav på att anmäla installation av cistern, att genomföra olika kontroller på cisternen och hur cistern tas ur bruk. Myndighetstillsynen sköts av kommunens miljökontor.

Tillsynsmyndigheten ska informeras innan en cistern installeras. Efter installationen ska cisternen besiktigas och kontrolleras så att den inte läcker. Utöver denna inledande besiktning ska cisternen fortlöpande kontrolleras av ackrediterat kontrollorgan. Mindre cisterner än de i första stycket angivna storlekarna kontrolleras av brukaren.

Verksamhetsutövaren har ansvaret för att kontrollerna genomförs. Swedac har en lista över ackrediterade besiktningsmän.

Särskilda regler gäller för cisterner inom vattenskyddsområden. För det enskilda vattenskyddsområdet kan det också finnas andra särskilda regler om petroleumprodukter. Inom vattenskyddsområden krävs det generellt sett att cisternen har ett läckageskydd som fångar upp eventuellt läckage eller spill genom invallning eller annan anordning. Ett sekundärt skydd kan också behövas utanför vattenskyddsområden, kontakta kommunen för information om kraven i aktuell kommun.

1.1.5 Avloppsanordningar och värmepumpar

För att minska belastningen från enskilda avlopp på hav, sjöar och vattendrag finns det i 12-20 §§ förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet regler om hur avlopp från vattentoalett och tätbebyggelse får inrättas. Inom tätbebyggt område räknas dagvatten normalt sett som avloppsvatten. Det är helt förbjudet att släppa ut vatten från vattentoaletter och tätbebyggelse i vattenområde utan att det först renats.

Det krävs tillstånd från den kommunala nämnden både för att ansluta vattentoalett till en befintlig avloppsanläggning och för att inrätta en ny avloppsanläggning avsedd för vattentoaletter. Inrättande av andra avloppsanläggningar än för vattentoaletter ska anmälas till miljönämnden.

Lokaliseringen av golfbanan är avgörande för om det är obligatoriskt att ansluta avloppsanordningar till det kommunala VA-nätet. Generellt sett rekommenderas att man diskuterar dagvatten- och avloppsvattenhantering med kommunen. Lokala föreskrifter och geografiska förhållanden kan innebära att större krav ställs på avloppsanordningar m m.

Av 35 §, förordningen om miljöfarlig verksamhet, följer vidare att tillräckligt med toaletter ska finnas i anslutning till byggnader där människor vistas under en längre tid av dygnet. Vid en golfbana och dess klubbhus uppehåller sig i regel såväl anställda som golfspelare under stora delar av dagen.

För värmepumpanläggning som utvinner värme ur mark, ytvatten eller grundvatten föreligger anmälningsskyldighet till den kommunala nämnden enligt förordningens 17 §. Vid behov ur hälso- eller miljösynpunkt kan kommuner även besluta att det ska krävas tillstånd att inrätta en värmepumpanläggning.

1.1.6 Sprängning

Sprängningsarbete ska ledas av en sprängarbas som ska ha ett giltigt sprängkort oavsett var sprängningarna ska ske. Det är arbetsgivaren som utser sprängarbasen och som är ansvarig för att basen har erforderliga tillstånd och kunskaper.

För att få ett sprängkort krävs det att man har gått "Grundkurs i Sprängteknik" omfattande ett visst antal moment och minst 48 lektionstimmar. Man ska också ha minst 1 års praktik inom området under de senaste 5 åren. Ett sprängkort är giltigt i 10 år. Det måste sedan förnyas.

Sprängarbasen ansvarar för att arbetet sker yrkesmässigt och att de som arbetar i sprängarlaget får de instruktioner som behövs, samt för att explosiva varor och utrustning hanteras och förvaras rätt.

Sprängningsarbeten kan omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt miljöbalken beroende på i vilket sammanhang sprängningen ska göras. Ska man spränga i vatten krävs tillstånd till vattenverksamhet. Utöver detta krävs tillstånd från polismyndigheten om sprängningen ska göras inom detaljplanelagt område vilket framgår av 3 kap. ordningslagen (1993:1617). Området kan vara utvidgat genom kommunens lokala föreskrifter. Tillståndskravet gäller oberoende av om sprängningen ska äga rum inomhus, utomhus och oavsett vem som äger marken.

Till ansökan ska bifogas en sprängplan och särskilt ansvariga personer ska utses. Polisen har blanketter och utförligare information om krav och ansökan.

1.1.7 Eldning

Eldning utomhus är normalt tillåtet om inte generellt eldningsförbud råder. Inom detaljplanelagt område kan tillstånd eller anmälan i förväg krävas. Räddningstjänstens rekommendationer om eldningsförbud och riskklassning utifrån ett brandriskvärde avgör om eldning utomhus är tillåten.

Vid brandriskvärde 1-3 är eldning i mindre omfattning generellt acceptabel. Vid brandriskvärde 4-5 avråds alla typer av eldning. Eldning i godkända eldstäder och grillning i upphöjd grill kan accepteras. Vid eldningsförbud är all typ av eldning förbjuden, undantag kräver skriftligt eldningstillstånd. Grillning i upphöjd grill eller användning av gasol/spritkök kan accepteras.

I de fall då eldning sker inom detaljplanelagt område kan miljöskyddskontoret göra bedömningen att eldningen är att klassa som sanitär olägenhet. Vid arrangemang som inkluderar eldning, exempelvis valborgsfirande, kan tillstånd krävas enligt ordningslagen. Kontakta kommunen eller polisen för närmare uppgifter om detta.

Innan beslut om eldning av större mängder ris och dylikt bör kontakt alltid tas med den lokala räddningstjänsten för att få reda på rådande riskklassning och eventuellt eldningsförbud. Var också noga med hur elden placeras och vädret vid eldningstillfället. Går det fel och elden sprider sig kan man bli ansvarig för brottet allmänfarlig vårdslöshet, 13 kap. brottsbalken.

Mot bakgrund av att eldning är en återkommande aktivitet på golfanläggningar i samband med höst- och vårstädningar är det viktigt att golfklubben är införstådd med reglerna enligt ovan. För det fall golfbanan är beläget inom detaljplanelagt område bör klubben alltid konsultera med kommunen innan man genomför omfattande eldningsprojekt.

Vattenverksamheter regleras i 11 kap. miljöbalken och omfattas av särskild tillståndsplikt skild från miljöbalkens övriga tillståndsärenden, även om handläggningen ofta kan ske gemensamt.

Tillstånd som kan bli aktuella för en golfklubb är exempelvis de för markavvattning, anläggning av dammar, vattendrag m m.

1.1.1 Tillstånd och anmälan

Särskilt för vattenverksamhet är att det krävs att sökanden har rådighet över vattenområdet (oftast äganderätt) och att verksamheten får beviljas endast om fördelarna från enskild eller allmän synpunkt överväger kostnaderna samt skador och olägenheter till följd av verksamheten.

Vattenverksamhet omfattar enligt definitionen användande av och byggande i vatten, exempelvis uppförande av dammar, fördämningar, vallar, bryggor, broar med pelare i vattnet, tunnelbyggen med grundvattenbortledning, pumpanordningar i vatten, muddring, markavvattning, grundvattenuttag m m. Tillstånd söks hos mark- och miljödomstol.

Huvudregeln är att vattenverksamheter är tillståndspliktiga enligt 11 kap. 9 § miljöbalken, men vissa vattenverksamheter är undantagna från tillståndsplikt eller är endast anmälningspliktiga. Detta framgår av 11 kap. 12 § miljöbalken som medger undantag från tillstånds- och anmälningsplikten för sådana vattenverksamheter där det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas av den planerade vattenverksamhetens inverkan på vattenförhållandena.

I 19 § förordning (1998:1388) om vattenverksamhet anges vilka vattenverksamheter som ska anmälas till tillsynsmyndigheten. Anmälningsplikten omfattar både ändring i tidigare tillståndsgivna verksamheter och ny vattenverksamhet.

För golfbanor torde det i huvudsak bli aktuellt med mindre vattenverksamheter som omledning av mindre vattendrag, fördämningar, pumpanordningar samt vattenuttag för bevattning. Flertalet av dessa bör vara enbart anmälningspliktiga. Ett anmälningsärende inleds hos tillsynsmyndigheten genom att ansöka med kartor, tekniska beskrivningar m m. Några åtgärder får inte påbörjas innan tillsynsmyndigheten fattat beslut i ärendet.

Särskilt om dikning för markavvattning se nästa avsnitt.

1.1.2 Markavvattning och vattenuttag för bevattning

Markavvattningar, det vill säga dikning, dränering och avledande av vatten från markområden, prövas av länsstyrelserna och är alltid tillståndspliktiga enligt 11 kap. 13 § miljöbalken. I vissa delar av landet råder totalförbud mot markavvattning. Ta kontakt med länsstyrelsen tidigt under planeringsstadiet för att undersöka om markavvattning är tillåten i kommunen.

Vattenuttag för bevattning från vattendrag eller sjö är endast anmälningspliktigt för bortledande av upp till 600 kubikmeter från vattendrag och 1 000 kubikmeter från annat vattenområde om det årliga uttaget uppgår till maximalt 100 000 respektive 200 000 kubikmeter.

För att för framtida behov säkra vattenuttaget, exempelvis vid konkurrens om vattnet i området, kan man som verksamhetsutövare frivilligt ansöka om tillstånd till vattenuttag hos mark- och miljödomstolen. Tillståndet gör det svårt för tillsynsmyndigheten att meddela restriktioner för det beviljade vattenuttaget och för golfbanor med stora bevattningsbehov kan detta vara en lämplig åtgärd.

Bestämmelserna om ansvar för förorenad mark och förorenade byggnader och anläggningar finns i 10 kap. miljöbalken och träder in när en förorening konstaterats och det finns en risk att det förorenade området kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Landets länsstyrelser bedriver tillsammans med Naturvårdsverket ett omfattande arbete för att identifiera och åtgärda historiska föroreningar. Alla identifierade platser registreras i en databas och platser där det förekommit verksamheter som man av erfarenhet vet kan orsaka markföroreningar får en platsspecifik riskklassning, MIFO-klassning.

Klass 1 och 2 innebär mycket stor respektive stor risk för människor och miljö och klass 3 och 4 innebär måttlig respektive liten risk för människor och miljö. Om man planerar att anlägga en ny golfbana och man inte har full kännedom om markens historiska användning bör man kontakta länsstyrelsen för att se om området har klassificerats som förorenat eller är aktuellt för markundersökningar.

Utgångspunkten vid markföroreningar är att det är förorenaren, det vill säga verksamhetsutövaren som bedrivit den förorenande verksamheten, som ska betala saneringen eller efterbehandlingen som det kallas enligt miljöbalkens terminologi. Fastighetsägare kan i andra hand bli ansvarig om det inte finns någon verksamhetsutövare som kan utföra eller bekosta efterbehandlingen.

Naturvårdsverkets vägledning om efterbehandlingsansvar

1.1.1 Verksamhetsutövarens ansvar

Det är i första hand den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som medfört skada eller olägenhet för miljön som ska svara för efterbehandling av föroreningar som verksamheten bidragit till. Efterbehandlingsansvaret innefattar både ansvar att utreda förekomst och omfattning av förorening och att avhjälpa, det vill säga sanera det förorenade området.

Ett ansvar som verksamhetsutövare kan även uppkomma för den som utför mark- eller grävarbeten eller andra exploateringsåtgärder i ett förorenat markområde som innebär att föroreningssituationen påverkas på så sätt att förorening sprider sig eller annars försvåras.

Bestämmelserna om verksamhetsutövarens skyldighet att vidta åtgärder tillämpas på miljöfarlig verksamhet vars faktiska drift har pågått efter den 30 juni 1969, om verkningarna av verksamheten alltjämt pågick vid tiden för miljöbalkens ikraftträdande den 1 januari 1999 och det föreligger ett behov av att avhjälpa skador eller olägenheter som har orsakats av verksamheten.

Om den faktiska driften fortsatt efter den 30 juni 1969 är verksamhetsutövaren ansvarig även om den del av verksamheten som har orsakat föroreningen har upphört före detta datum.

När flera verksamhetsutövare ingår i kretsen av ansvariga har de ett gemensamt (solidariskt) ansvar för utredning och efterbehandling. I ett sådant fall kan tillsynsmyndigheten fritt välja vilken verksamhetsutövare den vänder sig till för utredning och åtgärdande.

Att ansvaret är gemensamt innebär att den som faktiskt haft kostnader för utförande av åtgärderna kan framställa krav på betalning mot de andra ansvariga verksamhetsutövarna genom att väcka talan i domstol (regresstalan), om en frivillig överenskommelse inte kan nås på annat sätt.

1.1.2 Fastighetsägarens ansvar

Om det inte finns någon verksamhetsutövare som kan utföra eller bekosta avhjälpande träder fastighetsägarens subsidiära ansvar in, det vill säga ett ansvar i andra hand. Även nyttjanderättsinnehavare till fastighet, som arrendatorer och hyresgäster, kan omfattas av ansvaret. En förutsättning för ansvaret är att fastigheten i fråga förvärvats efter miljöbalkens ikraftträdande den 1 januari 1999 och att den som förvärvat fastigheten vid förvärvet har känt till eller då borde ha upptäckt föroreningarna. Ansvaret träder även in om verksamhetsutövaren endast kan utföra eller bekosta en del av efterbehandlingen.

Om verksamhet som bedrivits på fastigheten har orsakat föroreningar på andra fastigheter kan fastighetsägaren inte åläggas ansvar för efterbehandling av sådana föroreningar. Fastighetsägarens ansvar är också begränsat på det sätt att det aldrig kan bli större än det efterbehandlingsansvar som hade kunnat åläggas verksamhetsutövaren.

Ett speciellt fall av fastighetsägaransvar är förvaringsfallet, som kan inträffa när en fastighetsägare, med eller utan vetskap, förvarar avfall eller andra miljöpåverkande ämnen som kemikalier på sin fastighet. En sådan förvaring kan medföra en risk för att den underliggande marken förorenas och kan då vara att bedöma som pågående miljöfarlig verksamhet där fastighetsägaren ses som verksamhetsutövare.

Förvaringsfall har i praxis bedömts vara bland annat deponier och tankar/tunnor med farligt innehåll. Fastighetsägaren kan i dessa fall anses ansvara för förebyggande åtgärder och efterbehandlingsåtgärder om förvaringen utgör en miljörisk eller har orsakat förorening. Att en fastighet har en förorening i marken är inte tillräckligt för att det ska vara fråga om ett förvaringsfall.

1.1.3 Ansvarets omfattning

Den efterbehandlingsansvarige ska i skälig omfattning utföra eller bekosta de efterbehandlingsåtgärder som på grund av föroreningar behövs för att förebygga, hindra eller motverka att skada eller olägenhet uppstår för människors hälsa eller miljön.

Skälighetsbedömningen innebär att den miljömässiga nyttan av avhjälpande ska vägas mot kostnaderna för åtgärderna. Man eftersträvar inte i alla lägen att helt återställa marken utan området ska efter åtgärderna inte utgöra risk för människors hälsa eller miljön så som marken används just då. Man beaktar också tidsaspekten och i vilken mån verksamhetsutövaren bidragit till föroreningarna. Ansvaret för föroreningar som uppkommit före och under 1950-talet jämkas i princip till noll.

Myndigheterna bedriver tillsyn av golfverksamheter för att säkerställa att verksamheten bedrivs i enlighet med svensk lag och att den inte orsakar skador eller olägenheter för människors hälsa och miljön.

Huvudansvaret för tillsynen har kommunen genom den nämnd som har ansvar för miljö- och hälsoskyddet. Tillsynen bedrivs genom att granska verksamheten vid besök, ge råd till verksamhetsutövaren m m. Tillsynsmyndigheterna kan meddela förelägganden, vid behov med vite, att vidta åtgärder. Dessa förelägganden kan överklagas av den som förelagts att vidta åtgärden. Tillsynsåtgärderna är avgiftsbelagda (tillsynsavgift) och betalas av den som tillsynen utövas mot.

Egenkontroll

Den som driver golfbaneverksamhet är skyldig att känna till på vilket sätt verksamheten påverkar miljön. Inom ramen för det som i miljöbalken kallas egenkontroll ska verksamhetsutövare själv planera och kontrollera sin verksamhet och se till att man följer de regler och krav som följer av miljöbalken. Det är verksamhetsutövaren som ska visa att denne arbetar för att minska miljöpåverkan från verksamheten och att man har tillräcklig kunskap för att uppfylla miljöbalkens krav.

Egenkontroll görs genom att verksamhetsutövaren regelbundet kontrollerar verksamheten och dess påverkan på miljön genom att planera och organisera miljöarbetet och vidta beräkningar, undersökningar, andra utredningar eller mätningar.

Egenkontroll innebär ett förebyggande arbete för att minska påverkan på hälsa och miljö och innehåller fyra delmoment: planera, genomföra, följa upp och förbättra. Genom att införa rutiner för till exempel hur utrustning ska hanteras, minskas risken för onödiga utsläpp och energiförbrukning kan sänkas. Vid uppföljningen av undersökningar kan verksamhetsutövaren identifiera förbättringsområden.

Den som vidtar åtgärder eller bedriver verksamhet som är anmälningspliktig enligt 9 kap. miljöbalken eller kräver miljötillstånd har ett utökat ansvar för egenkontroll och ska ge in årliga miljörapporter till tillsynsmyndigheten. Endast för golfbanor som i något avseende är tillstånds- eller anmälningspliktig enligt 9 kap. miljöbalken föreligger krav på årliga miljörapporter, detta torde vara mindre vanligt förekommande. Dock kan verksamhetsutövaren ändå bli förelagd att ge in sådana eller andra rapporter om tillsynsmyndigheten anser att det är nödvändigt.

Tillsynsmyndigheten ska vägleda egenkontrollen. Det finns idag både faktablad och handböcker för en rad olika verksamheter som syftar till att underlätta arbetet med egenkontrollen. Tillsynsmyndighetens uppgift är både att bedriva tillsyn på ett sådant sätt att verksamhetsutövaren får stöd i egenkontrollen och kontrollerar att bestämmelserna följs, bland annat genom att bedöma om egenkontrollen fungerar bra. De ställda kraven ska såväl vara rimliga miljömässigt som ekonomiskt.

Naturvårdsverkets handbok 2001:3, Egenkontroll – en fortlöpande process, beskriver grundläggande hur egenkontrollen ska gå till

Till bestämmelserna i miljöbalken hör straffrättsliga bestämmelser som blir tillämpliga om någon överträtt någon bestämmelse eller brustit i miljöhänsyn. Till påföljderna hör de vanliga straffrättsliga påföljderna böter och fängelse men även miljösanktionsavgift och företagsbot.

1.1.1 Brott enligt 29 kap. miljöbalken

Miljöstrafflagstiftningen är främst samlad i 29 kap. miljöbalken. Den mest kända brottsrubriceringen är kanske miljöbrott, bland andra kan nämnas; brott mot områdesskyddet, miljöfarlig kemikaliehantering, otillåten miljöverksamhet, försvårande av miljökontroll.

Tillsynsmyndigheten är skyldig att åtalsanmäla varje misstanke om brott mot miljöbalkens bestämmelser. Myndigheten anmäler de faktiska förhållandena till polis eller åklagare och ska inte själv göra en bedömning om överträdelsen har skett uppsåtligt eller av oaktsamhet.

1.1.2 Miljösanktionsavgift

De mindre allvarliga överträdelserna av miljölagstiftningen omfattas istället av miljösanktionsavgifter enligt 30 kap. miljöbalken och enligt förordningen (2012:259) om miljösanktionsavgifter. Avgiften kan vara mellan 1 000 kronor och 1 000 000 kronor.

Miljösanktionsavgifter prövas och beslutas av tillsynsmyndigheterna som ett led i tillsynen enligt miljöbalken. Den som överträtt reglerna behöver inte ha gjort det uppsåtligen eller av oaktsamhet för att tillsynsmyndigheten ska besluta om avgiften. Tillsynsmyndigheten kan låta bli att ta ut avgiften om det vore oskäligt med hänsyn till bland annat sjukdom eller att överträdelsen redan lett till straff enligt miljöbalken. Beslut om miljösanktionsavgift kan överklagas hos mark- och miljödomstol.

1.1.3 Ansvarets placering och företagsbot

Tidigare var huvudregeln att ansvariga personer i företagsledande ställning åtalades för miljöbrott som begåtts inom ramen för näringsverksamheten. Numera åläggs ansvaret enligt huvudregeln på näringsidkaren, det vill säga företaget självt. Både företrädare för företaget och företaget kan åtalas för samma brott.

Åklagaren ska visa att ett brott har begåtts inom ramen för verksamheten. Det krävs inte att åtal har väckts för brottsligheten eller att en gärningsman annars är identifierad. Företagsbot kan även utdömas om en person i ledande ställning har begått brott vid utövning av näringsverksamheten genom att inte ha gjort tillräckligt för att förebygga brottsligheten eller har haft en viss ställning i företaget.

Det lägsta beloppet som kan utdömas är 5 000 och det högsta 10 miljoner kronor. Det är åklagare eller tingsrätt som beslutar om företagsbot, antingen i en brottmålsrättegång i tingsrätten eller, om boten inte är högre än 500 000 kronor, genom ett strafföreläggande till företaget där företaget förklarar sig skyldigt och betalar utan rättegång.

Företaget och dess företrädare kan ha rätt till offentlig försvarare i rättegången, det vill säga företrädas av en advokat vars arvode ersätts av staten. Oavsett om det föreligger rätt till offentlig försvarare eller inte, rekommenderar vi att man så snart misstanke om att miljöbrott har begåtts bör kontakt tas med en advokat kunnig inom området.

I 32 kap. miljöbalken finns det bestämmelser om ansvar vid miljöskador och miljöstörningar som buller, föroreningar och psykiska emissioner.

Även skadeståndslagen kan tillämpas, men miljöbalkens regler om skadestånd är generellt generösare för den skadelidande eftersom någon oaktsamhet eller vårdslöshet inte behövs för att skadeståndsansvar ska uppkomma. Därtill kommer att det finns bevislättnadsregler och att ersättning kan utgå för ren förmögenhetsskada även om skadan inte har orsakats genom brott. Med ren förmögenhetsskada avses ekonomiska skador utan samband med sak eller personskada.

För att miljöbalkens skadeståndsregler ska vara tillämpliga krävs först och främst att skadan eller störningen har orsakats genom verksamhet som har en anknytning till en fastighet. Exempelvis vid trafikbullerstörningar kan anspråk inte riktas mot de som framför fordon utan endast mot väghållaren. Vidare krävs att skadan ska ha drabbat omgivningen och inte den fastighet där verksamheten pågår.

Slutligen ersätts sådana skador som inte har orsakats genom uppsåt eller vårdslöshet endast i den mån den störning som har orsakat skadan inte skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till vad som är allmänt förekommande under liknande förhållanden.

I princip omfattas alla verksamheter som utgör miljöfarlig verksamhet av miljöbalkens skadeståndsansvar. En golfverksamhet kan omfattas av reglerna både i positiv och i negativ bemärkelse. Det finns exempel på golfklubbar som fått skadestånd för översvämningsskador orsakade av kommunen.

Närmast till hands vad gäller golfklubbarnas egen skadeståndsskyldighet ligger ersättningsanspråk från grannar som besväras av felslagna bollar och spelare som obehörigen tar väg över mark som inte tillhör golfbanan.