Riksidrottsmöte utan realism
Det råder optimism på Riksidrottsmötet, men hur är det med realismen?
Det högsta beslutande organet inom svensk idrott är Riksidrottsmötet (RIM), som hålls fredag-söndag i Karlstad. 71 specialidrottsförbund som utgör Riksidrottsförbundet:s (RF) medlemmar avhandlar då allt från strategiska planer, fördelning av statens bidrag samt motioner i en rad särfrågor. För mig är det femte gången på RIM som hålls vartannat år, och jag börjar därför få perspektiv.
Till att börja med är stämningen vänligare och de ideologiska inläggen färre. Antalet stridbara personer är färre och meningsskiljaktigheterna saknas nästan helt. Det är med andra ord precis som det numera är på golfens förbundsmöten. Det som dock är anmärkningsvärt är den totala enigheten om vad vi gemensamt ska uppnå. Långsiktsplanerna är väldigt välskrivna och målformuleringarna precisa. Frågan är bara om målen är realistiska?
Till 2025 ska exempelvis idrottsrörelsen vara helt jämställd där män och kvinnor ska ha samma makt att forma idrotten och sitt deltagande. Till 2025 ska också medlemmarna i idrottsrörelsen spegla befolkningen i Sverige.
Mål som dessa är väldigt ambitiösa och hedervärda. Flera av målen ligger helt i linje med vad vi tror på inom svensk golf, men det uppstår ett stort problem när det kommer till genomförande. Endast 30 Miljoner kr av det statliga stödet till idrotten på 2 Miljarder kronor kan användas till utvecklingsfrågor som dessa, då lejonparten används till LOK-stöd, idrottslyft etc.
Konsekvensen av denna ordning är att resurser saknas till den förändring idrotten vill uppnå. Så känslan efter första dagen är stor optimism, men hur sannolikt är det att vi kommer att nå målen?
