Banbloggen

Att säga tack och adjö till någonting kan ibland vara väldigt svårt och känslosamt. Det här avskedet var inget undantag. Det var många handskakningar och grabbiga, ytliga kramar som utdelades efter den sista dagens jobb på banan.

Banchefen Chris Tritabaugh tackade alla personligen och bad om att få testa om han hade lärt sig namnen på alla frivilliga (ungefär 50 personer utöver sin ordinarie personal så blev vi 100 personer). Det var helt otroligt att han i princip lyckades pricka in alla. Då berättade han att han lagt ut alla foton på oss ett par veckor innan på sitt skrivbord och skrivit våra namn vid sidan om och sedan försökt råplugga in namnen. Respekt är väl bara förnamnet på en sådan kille.

Vad tar jag (och garanterat alla andra också) med mig hem till mina klubbar? Jo, respekten för varandras kunnande oavsett bakgrund, ålder, kön, eller utbildningar. Här fanns det verkligen plats för alla. Jag vet inte hur många gånger våra respektive gruppledare peppade oss alla med glada tillrop samt uppmanade oss att komma med nya förslag på åtgärder som kunde underlätta. Glädjen och stoltheten hos alla som jobbade var en annan grej som verkligen fastnade. Du kunde i princip när som helst, vilken tid på dygnet, höra hjärtliga gapflabbar. Ni vet sådan där man blir riktigt glad djupt in i själen av att höra. (typ när Cornelius W lägger an första tonen i låten Turistens klagan och ungarna börjar på direkt med: Na, nanna, nanna na...) Och att ingen gör misstag med vilja. Var du medlem i gruppen kunde misstag hända och alla hjälpte till att fixa till det så att det inte upprepades.

Ett annat minne var den officiella invigningen. Där var det självklart att Super Intendent Chris Tritabaughs namn nämndes utöver pron på klubben. Naturligtvis så avlutades denna ceremoni med att nationalsången sjöngs, denna gång av en otrolig duktig kvinnlig sångare och de flesta stod upp och höll sig för bröstet, så där som vi sett på tv massor av gånger, i samband med framför allt idrottsliga event. Då, när de som alltid drar ut på texten i slutet kom två militärplan i full karriär och drog över Hazeltine. Då fick jag ståpäls över hela kroppen och det blev en aning fuktigt innanför ögonlocken. Så mäktigt var det.

Jag har fått frågan av många både under och efter tävlingen: kan Sverige arrangera ett sådant event i framtiden om vi utesluter sponsorbiten och eventuellt garanti från regeringen? Frågan är, om man utgår från den enorma omfattningen som det är att arrangera Ryder Cup som vi på plats fick uppleva, om vi har en anläggning i landet som skulle klara av att arrangera tävlingen. Det skulle kanske, bara kanske i så fall vara Bro Hof. Men det är jag inte rätt person att svara på med säkerhet.

Fler intryck kommer längre fram och framför allt sådan som handlar om praktiska tips från banskötseln.

Detv hänger en tennisboll vid sidan om ratten. Denna kastades framåt om det hände någonting med maskin vid klippningen. Då stannade hela kolonen omgående!