Våren 2008 fick Claes Ternheim beskedet att han bar på en stor tumör i ryggraden. Operationen för att rädda hans liv skulle göra honom förlamad, för resten av livet. Foto: Martin Stenmark

Spela

Ett avsked till golfen

För sju år sedan drabbades Claes Ternheim av cancer. Han tvingades till en operation som skulle kunna rädda hans liv men också göra honom förlamad. I väntan på ingreppet fanns det tid för en sista golfrond. Det här är den gripande berättelsen omvägen tillbaka till livet – och till spelet.

Text: Claes Ternheim • 2015-06-12 Uppdaterad 2015-06-12

Det var den 30 maj 2008 och när jag svängde in på Sollentuna Golfklubb visste jag att det skulle bli min sista golfrunda i livet. Sorgen var stor inför att behöva skiljas från den sport som jag de senaste 35 åren gett min oreserverade och hängivna men inte alltid besvarade kärlek. Men bland de gamla ärrade medlemmarnas tugg på drivingrangen lät det precis som vanligt och jag lyssnade till sedvanliga klagomål om onda höfter, värkande golfarmbågar och jobbiga sliceproblem.

Men det här var något annat.

Om tre dagar skulle jag ligga på Karolinska Sjukhusets operationsbord för att avlägsna den tumör som plågat mig och i bästa fall skulle resultatet innebära att jag fick behålla livet, men bli förlamad eller rullstolsburen. Det var ändå mer aptitligt än det värsta alternativet, trots att jag visste att det innebar ett dystert avsked från golfen. Men nu var jag i alla fall här för att få spela en sista rond.

Trots att jag knappast spelat mer än en handfull rundor under våren går det bra, mycket bra och det känns som att vinterträningen har gett resultat. Inför 18:e och sista hålet ligger jag endast fem över par brutto vilket är anmärkningsvärt. Tyvärr drar jag sista driven upp i tjockruffen till vänster, men hittar turligt nog bollen i ett svårt men inte omöjligt läge.

Jag förbannar mig själv att kanske förstöra scoren på sista hålet men tar mig samman och gör några lugna provsvingar med en nerskaftad järnåtta. Jag tar ett djupt andetag, fäster blicken på bollen och poff! Träffen blir överraskande ren och bollen försvinner i en hög bana mot greenen strax intill klubbhuset. Jag hör applåder från någon där uppe som noterat att bollen rullat till cirka 40 centimeter från flagg.

Jag sänker för birdie och noterar en 76:a brutto.

Jag lyfter huvudet mot skyn, blundar och undrar om det trots allt finns en Gud där uppe. Vad kan man mer begära av sin sista golfrunda i livet än att göra birdie på sista hålet och därtill sänka sin handicap?

Tänk att checka in i himlen med singelhandicap. Jag kan skiljas från golfen med frid i själen.

Under flera år hade jag känt diffusa men tilltagande domningar under fötterna och bestämde mig i april 2008 för att göra en medicinsk rutinkontroll. Efter undersökningen hade jag bråttom till ett möte med internationella investerare, men fick onda aningar när röntgenläkaren bad mig sitta ner i hans tjänsterum.

“Du har en jättestor tumör i ryggraden och vi kan inte utesluta att cancern har spridit sig till hjärnan”, sa han. Det kändes som om klockorna stannade.

På Karolinska universitetssjukhuset dit jag skyndsamt remitterats löd prognosen: “Tumören kommer förhoppningsvis inte att döda dig men sannolikt göra dig förlamad och rullstolsburen resten av livet. Du kan välja att skjuta upp operationen någon tid men det kommer bara att ytterligare försämra din prognos.”

Jag stod inför ett livsavgörande val där alla alternativ tedde sig nattsvarta. Veckorna före operationen var som en färgfilm som plötsligt blev svartvit. Familjen i chock och en sorg över att aldrig mer kunna åka skidor, långfärdsskridskor, vandra i Alperna eller värst av allt att aldrig någonsin kunna spela golf.

Golfträningen som jag ägnat så mycket energi förlorade sin mening. För bara några månader tidigare, i samband med en golfresa till den skotska västkusten, hade jag bestämt mig för att ta tag i min golf – på allvar. Under 30 år hade jag prioriterat karriären och golfen hade fått betala priset. Nu var det dags, nu skulle spelet få högsta prioritet i stället.

Nu gällde det att omsätta planerna och jag skred till verket med minutiös grundlighet. Det hela började med att vår vackra matsal i lägenheten i Stockholm inrättades till en komplett golfakademi. Ett tilltag som nästan kostade äktenskap och grannsämja.

Matsalens mattor rullades ihop, möbler och takkronor fick lämna plats för en uppsjö av hjälpmedel direktimporterade från världens alla hörn. Nät, golfmattor, putthjälpmedel, speglar, instruktionsfilmer, metronomer, siktverktyg och allehanda mekaniska och elektroniska manicker införskaffades. Lyckligtvis lyckades hustrun avvärja planerna på att bryta upp delar av det gamla parkettgolvet av ek.

Jag förstod också att det fanns ett avstånd som var viktigare än från 100 meter till flaggan.

Det var det korta avståndet på cirka 22 centimeter mellan öronen. Detta resulterade i att jag slukade all litteratur om mental träning och hade Bob Rotella, Vision 54 och travar av böcker om mental träning som nattlektyr. Som om detta inte var nog etablerade jag ett nära samarbete med en coach från Skåne som till vardags tränade europeiska tourspelare att bli mentalt starkare.

Under de närmaste fyra månaderna tränade jag dagligen i timtal. Det blev ganska många chippar, pitchar och puttar och inget lämnades åt slumpen. Lärde mig att förberedelserna inför slaget var lika viktiga som själva slaget. Timmar ägnades i “thinkbox” med visualisering, triggers, fokusering och andning. I “play box” handlade det om avslappning, att inte frysa fast, om döda händer, tempo och att slå till bollen inom 6–8 sekunder vilket är ungefär den tid som muskelminnet kan minnas en instruktionfrån hjärnan.

I loggboken gick utvecklingen att följa. Jag gjorde framsteg, stora framsteg och såg med stigande förväntningar fram mot säsongstarten 2008. Eftersom vintern varit hård och våren sen skulle det dröja innan golfsäsongen startade.

Vad jag då inte visste var att ödet hade andra planer i beredskap och inom någon månad skulle jag hamna i ett vägskäl mellan liv och död.

Tumören var större och ingreppet mer komplicerat än väntat. Efter tio timmar på operationsbordet var det över och jag var nu delvis förlamad från midjan och nedåt.

Jag levde men inte mycket mer och stod inför mitt livs största utmaning – och jag bestämde mig för att mobilisera alla krafter för att komma tillbaka.

Efter intensivvård följde en lång och mödosam rehabilitering. På Rehab Station i Solna började kampen för att återerövra livet. Från rullstol via gåbord till rullator och kryckkäppar.

Jag tränade oavbrutet och skaffade en liten röd anteckningsbok. Ett sätt att orka kämpa var nämligen att hela tiden mäta framstegen. Efter ett halvårs träning tog jag de första tre stegen utan stöd och efter ytterligare några månader kunde jag för första gången hålla balansen i hela tolv sekunder. Jag uppmuntrades av framstegen men ville mer. Insikten att allt i stort och smått går att förbättra gav mig energi. Den mentala träningen som jag lärt mig av golfen var till stor nytta.

Målbilden var att återigen kunna gå och kanske en förhoppning om att någon gång kunna spela golf.

2011 har Sportspegeln ett reportage om en kvinnlig elitgolfare som mist ena benet men ändå kan spela fantastisk golf. Detta inslag inspirerar och jag bestämmer mig för att försöka återerövra golfen.

Jag beslutar mig för att åka till golfklubben tillsammans med min dotter Anna.

Det blir ett kärt återseende bland gamla medlemmar och jag byter några ord innan jag spänt letar mig fram till en avskild plats på rangen. Utan balans eller känsel nedanför knäna, med skenor på fötter och ben och stelopererad med 18 plattor och 50 skruvar i ryggen ska jag nu alltså försöka få iväg mina första golfbollar på flera år.

Det går över förväntan.

Jag lyckas få iväg bollen och ibland riktigt långt och det här är det kvitto jag behöver för att våga drömma om en riktig comeback. I utmaningen ligger att utveckla en sving som passar mina fysiska förutsättningar och som är tillräckligt robust för att fungera ute på banan.

Påverkad av Butch Harmon och David Leadbetter skulle jag beskriva min nya 2.0-sving som en “Stack and Tilt” med en “one piece take away”, handleder som sätts tidigt, mycket överkroppsrotation, flack infallsvinkel med händerna före i framsvingen och med Hogans vänstra handled i träffen.

Jag brottas fortfarande med mina halva wedgar och vacklar mellan två ytterligheter nämligen att använda Phil Mickelsons teknik “hinge and hold” eller Steve Strickers alltmer utbredda “straight arm pitch”. Tyvärr skulle nog grabbarna på hemmaklubben säga att min sving är lika snabb och ser precis likadan ut som den gjort de senaste 40 åren.

Träningen går relativt bra och i månadsskiftet maj/juni 2013 – alltså på dagen fem år sedan den golfrunda som jag trodde skulle bli min sista – känner jag att det är dags att testa svingen i skarpt läge.

Jag åker ut på samma bana, Sollentuna GK, som jag spelade senast och lyckan över att få uppleva gräset från den gröna sidan istället för “6 feet under” glömmer jag aldrig.

Och hur gick det?

Bild 1117913
Med såväl tur som en orubblig beslutsamhet att ta sig tillbaka till golfbanan kan Claes Ternheim idag spela golf igen. Foto: Martin Stenmark

Inte lika bra som senaste gången, men med 33 poäng på handicap 24 upplever jag ändå en nästan overklig spelglädje.

Med idog träning har jag idag lyckats komma ner till handicap 18.

Paradoxalt nog är min snabba golfsving numera en fördel eftersom jag hinner slå till bollen innan jag tappar balansen och ramlar omkull. Kirurgen som opererade bort alla nerver lämnade i missriktad välmening den nerv som orsakar puttyips. Men svårigheter och handikapp är till för att övervinnas och jämfört med Rory McIlroy eller Henrik Stenson är vi ju alla i någon mening handikappade.

Jag har fått golfen tillbaka i mitt liv. Erfarenheterna har ändrat min attityd till sporten i väldigt stor utsträckning, men inte fullt ut.

Jag skulle gärna skriva att jag idag med jämnmod kan acceptera en trippelbogey. Men i så fall vore det påståendet den enda osanningen i min berättelse.

Reportaget publicerades i Svensk Golf nr 5 / 2015.


Text: Claes Ternheim • 2015-06-12
SpelaNyheter
Scroll to Top