Skottland bortom mästerskapsbanorna

Archie Baird är störd, på gränsen till irriterad.

Vad som skulle bli 976:e foursomematchen ser inte ut att hända och därmed kommer han att tvingas leva med den dystra minus­kvoten på sju fler förluster i åtminstone en vecka till. Nu söker han desperat en ersättare till den spelkompis som uppenbarligen har glömt bort den viktiga händelsen. Men tiden är knapp eftersom sällskapet ”The Saints” – helgonen – redan är på plats för sin tisdagsrond och en serie varsamma provsvingar skär genom den ruggiga höstluften i väntan på att Bairds grupp ska ge sig av.

Startern, en hygglig man i 60-årsåldern, löser situationen precis när Mr Baird har övertygat mig om att en svensk fyrahandicappare är precis vad han behöver och att jag knappast kommer att ha några problem att hinna till mitt möte om fem timmar, trots att jag har två och en halv timme att köra.

Det meddelas nämligen att hans spelpartner nu är på väg och de spända linjerna i Archie Bairds väderbitna ansikte antar en vänligare karaktär, även om han inte riktigt kan släppa tanken på min medverkan.

– Fyra, sa du. Och du är nog en ganska bra fyra också, eller hur?

Jag hinner lyckligtvis inte säga sanningen innan folksamlingen kring Gullane Golf Clubs första tee tystnar, eftersom helgonen har tröttnat på att vänta och låter sina låga hookar göra jobbet i den nordostliga vinden. 
Om tre timmar kommer de att vara tillbaka igen.

Den som vill försöka förstå den skotska vardagsgolfen kan gärna börja här, i en sömnig och välmående liten by utmed kusten tre mil öster om Edinburgh.

Väl dolt, några hundra meter bortåt vägen ligger Muirfields hyllade skapelse och nästa sommar gästas banan för 16:e gången av The Open Championship. Då riktas världens blickar på nytt mot en av de skinande kronjuvelerna i den skotska golfskatten och som har bidragit till att göra nationen till den attraktiva golfdestination den i dag är.

Men om det är de berömda mästerverken som föder tankarna på att åka hit och spela golf, så är det oftast andra banor som får stå som värd om de förverkligas.

För när dröm möter realitet tvingas vi ofta konstatera att känd klubb är liktydigt med hög greenfee och det är få av oss som har möjlighet att pressa in de verkliga prestigebanorna i budgeten. Istället letar vi oss till andra platser, som inte slukar hela reskassan, men där vi ändå kan ha roligt.

Detta kan vara svårt i storstadsregionerna där greenfeenivåerna generellt är högre, men på Gullane GC finner vi vad vi söker. För Muirfields granne är varken lika omtalad eller beundrad, utan har funnit sin plats i tillvaron som ett bra komplement och då är det framförallt klubbens förstabana, No 1, som avses. Här avgörs regelbundet stora tävlingar, vilket vittnar om kvalitet, men det innebär också att greenfeen går på 100 pund. På lillebrorsan, No 2, kostar det mindre än hälften och det är väl spenderade pengar enligt assisterande pron Ian Rowlands:

– Bana nummer 2 har starkare par 3:or. Däremot har ettan en extra backtee så den kan göras längre, men annars är det inte så mycket som skiljer dem åt.

Efter tre hål är hans trovärdighet naggad i kanten.

Då har vi avhandlat ett medelmåttigt öppningshål där greenen ligger precis intill vältrafikerade A198, ett semiblint par 4 som går på skrå och på det osannolika tredjehålet genomfört en vansinnig bergsklättring uppför Gullane Hill.

Sedan öppnar sig vyerna och sinnet med dem.

Den klara morgonen gör att vi kan se över Forth of Firth bort till Fife och i nordväst tycks Edinburgh klamra sig fast utmed de gröna bergssluttningarna. 
Vi står på toppen av världen och är lyckliga över att den är omgiven av golf. Nu väntar en härlig resa över 15 hål, där den böljande terrängen och höjdskillnaderna skapar vykort på näst intill vartenda hål, samtidigt som det fungerar som livsnerven i spelupplevelsen. 

De ingredienser som vanligen finns där när det handlar om linksgolf saknas inte, så vad som motiverar den förhållandevis låga prislappen är svårt att sätta fingret på. Men förutom att No 2 saknar de starka historiska meriterna så känns greenområdena något mindre komplexa och genomarbetade än på de mer profilstarka banorna och vi ser också en finish som möjligen befinner sig något lägre ner på skalan.

De två sista hålen tar oss tillbaka i byn igen och när vi puttar ut på den sista greenen gör vi det bland grå stenfasader, som får färg av höstens mjuka solstrålar.

Färden går norrut. Vägen mot Inverness tar oss genom små, pittoreska byar som Dunkeld och 
Pitlochry och som alla bidrar till att Skottland i dag har ungefär 550 banor. Det är visserligen inte särskilt många fler än i Sverige, men om man betänker att ytan är en femtedel och befolkningen hälften så förstår man verkligen hur golf utgör en central del i landets DNA.

Det går inte att komma ifrån att det vilar något opretentiöst över spelet här.

Om vi återigen undantar de lovsjungna mästerskapsbanorna, där tider måste bokas långt i förväg, 
så är golfen en naturlig del av vardagen i byar på landsbygden och man tycks ta lite lättsammare på alltihop.

Jag tänker på vad Archie Baird sagt tidigare.

– Vi skottar har kul på golfbanan. Vi är inte så resultatorienterade och tar det inte så allvarligt. Ibland kommer jag in i klubbhuset och ser fyra utlänningar sitta med varsitt scorekort och räkna ihop sina poäng. Oftast ser den ena mer deprimerad ut än den andra och de pratar knappt med varandra. Det är tråkigt att det har blivit så.

För om själva ronden utgör anledningen till att träffas så är eftersnacket vad som gör att man kommer för sent till middagen.

Dagens händelser på banan avhandlas snabbt i den kamratliga värmen runt aleborden. Sedan rör sig samtalen vidare och man hinner debattera huruvida den skotska försteministern Alex Salmond står upp mot engelsmännen eller om Andy Murray kommer att vinna fler grand slam-titlar när den första nu väl är hemma.

Är man på jakt efter prisvärd golf är det nog helst i den här riktningen man ska åka. De stora turistströmmarna letar sig sällan långt norrut och trycket på banorna är sällan lika hårt. I trakterna av Inverness finns dessutom ett kluster av vällayoutade sträckningar, som dessutom ligger i oerhört vackra miljöer.

Det sjätte hålet på Boat of Garten Golf & Tennis Club girar kraftigt till höger, kallas för ”The Avenue” men framstår med en driver i handen snarare som en ”Highway to hell”.

När legendariske James Braid lade ut det här nyckelhålet i slutet av 1800-talet såg han framför sig att spelaren skulle klara grundkursen i precision från tee, för att få möjlighet att få fortsätta med ett mellanjärn från fairway, medan den som kuggades däremot sattes på ännu svårare prov.

Resten av banan går i samma anda.

Vi har bytt links mot inland och banan är ett tydligt bevis på att golf i Skottland inte nödvändigtvis måste spelas intill havet. De 18 hålen har varsamt mejslats fram ur ett stort björkparti i den natursköna Speydalen och Braid har disponerat den konturrika marken på ett underbart sätt. Den halvtrånga banan känns väl planerad och genomtänkt, men ändå är det precis som att hålen alltid har legat där och det avslöjas av de charmiga märkligheter som 1800-talets golfkreatörer aldrig hade någon möjlighet att bygga bort.

Varje hål spelas i sitt eget lilla skogsrum och de små insprängda holmarna av blommande ljung förhöjer skönhetsupplevelsen ytterligare.

När Storbritanniens dolda golfpärlor ska lyftas fram är Boat of Garten, eller ”The Boat”, ofta med i toppen. Det beror till största delen på läget som är avsides. Men det har också att göra med den avspända atmosfär och ombonade känsla som vilar över banan och det har sannolikt att göra med den lokala förankringen.

– Det bor väl ungefär 500 människor i den här lilla byn och jag skulle säga att majoriteten av dem spelar golf. Så många känner varandra här och det skapar trivsel, säger bartendern Kinnaird Turnbull och häller upp ännu en pint i klubbhusrestaurangen.

Greenfeen kostar 39 pund och mot bakgrund av hur bra man mår på den här platsen, vid porten till det skotska höglandet och precis intill de mäktiga Cairngorm Mountains, så känns det som ett kap.

Men det finns fler.

För det må vara klassiska mästerverken som har hissat den skotska golfbanan, men det är banor som Boat of Garten och Gullane No 2 som ser till att den. vajar varje dag, året om.