KRÖNIKA. Tennisen har Djokovic, Federer och Nadal. Golfen har 15 olika segrare de 15 senaste majortävlingarna. Sorry Brandt Snedeker, men det måste bli slut på det här nu. För spelets bästa.
Det är svårt att inte gilla Brandt Snedeker.
Han spelar snabbt, han spelar bra och han verkar vara en trivsam filur med lite glimt i de tätsittande ögonen.
Därför kändes fredagens imponerande show både uppfriskande och välförtjänt och att han tangerade Nick Faldos resultatrekord från Muirfield 1992 för den bästa 36-hålsöppningen sedan tävlingen startade 1860 understryker bara hur vass han har varit på en linksbana som den här veckan har klätt sig i amerikansk kostym.
Med det sagt hoppas jag att han har lekt färdigt nu.
Golfen har helt enkelt inte råd med det här tronskiftandet längre, där majorpokaler och världsrankingpositioner byter plats så ofta att ingen längre kan komma ihåg vem som har vunnit vad och om det egentligen är Luke Donald, Rory McIlroy eller Lee Westwood som är överst på listan eller någon annan.
För där tennisen har kunnat rida på vågen av det långvariga och härligt intensiva trekejsarslaget mellan Djokovic, Nadal och Federer som har inneburit såväl ökad medial uppmärksamhet som växande allmänintresse så har golfen svarat med 15 olika segrare i de 15 senaste majortävlingarna. Tolv av dem har dessutom varit förstagångsvinnare och i många fall namn som den breda allmänheten inte ens visste fanns.
Det måste bli ett slut på det nu, för spelets bästa.
All idrott bygger på dueller och rivalitet. Det är kampen man mot man, kvinna mot kvinna som triggar såväl utövare som betraktare och det enda som går upp emot att se mästare prestera i tävling efter tävling, mästerskap efter mästerskap är att se dem detroniseras, ta revansch, innan de petas ned från tronen för gott och ersätts med ett nytt fräscht ansikte som tar deras position.
Men om det inte finns någon uppenbar superfavorit eller mästare att besegra, utan bara en stor och profillös massa, så försvinner en stor del av nerven och den så viktiga rivalitet mellan utövarna, som är så tacksamt bränsle när spänningen inför en tävling eller match ska byggas upp.
Vi vet att tittarsiffrorna växer markant i USA varje gång Tiger Woods tar plats i en tätstrid och att hans segrar får enorm uppmärksamhet i såväl rörlig, som tryckt, som digital media. Men i tider med fullständigt okända spelare som vinner majors prioriteras golfen snabbt ned på redaktionerna. Att Svensk Golfs utsände är ensam skrivande svensk journalist på Royal Lytham talar sitt tydliga språk, med tanke på att fem-sex andra tidningar/nyhetsbyråer var på plats när golfen var som hetast och Woods som bäst.
Någon måste helt enkelt ta tag i taktpinnen och jag trodde ett tag att Rory McIlroy var på väg att göra det men han verkar inte riktigt mogen ännu. Så jag vet inte vad ni tycker, men själv ser jag just nu ingen annan än Tiger Woods som känns riktigt nära att göra det. Det spel han visar upp på Royal Lytham, och har gjort tidigare under året, visar i alla fall bitar av den briljans han skämde bort oss med under de elva år han vann 14 majors.
Jag kan fortfarande tycka vad jag vill om honom som person, men för golfens framtid är jag övertygad om att det bästa vore att han vinner på Royal Lytham.
Möjligen skulle jag kunna göra ett undantag i mitt resonemang för Peter Hanson, Carl Pettersson eller någon annan svensk.
Men jag är inte helt övertygad om att världens övriga golfjournalister ställer upp och gör vågen med mig efteråt.